Idag delade en av mina vänner en länk på facebook till en blogg. Det är en mamma som skriver om hur deras grannar inte accepterar deras sexåriga son med Downs syndrom. Jag blev riktigt upprörd när jag läste inlägget.
Jag kände också att jag är så glad att våra barn får växa upp och lära sig att annorlunda inte är annat än inte likadan som dom själva. Att downs symdrom och andra handikapp inte är läskiga, farliga eller hemska.
Vi har turen att ha särskola i Oskar och Emilias skola. Dom möter särskolebarnen varje dag. Dessutom har skolan lektioner tillsammans, särskola och "vanliga" klasser. Så bra! (Även om det kunde ha varit bättre!)
Vi har också turen att känna en härlig downsprinsessa. Hon är numera 9 år gammal, lika gammal som Oskar, och världens härligaste. Grabbarna och Emilia har gått på dagis tillsammans med henne. Mina barn såg inte att hon var annorlunda. Dom trodde hon var yngre men inte annorlunda. Det kom senare. Men aldrig på något som helst negativt sätt. För hon är ju ändå samma tjej hon var innan dom kom på att något var annorlunda.
Jag önskar att alla barn, och vuxna, fick växa upp och lära sig att annorlunda inte är negativt. Tvärtom! Och jag hoppas verkligen att dessa grannar kommer underfund med det! Istället för att vara rädd och känna obehag är det bättre att lära känna och ta reda på fakta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett litet avtryck så jag vet att du kikat in.
Jag svarar i första hand på kommentarer här i min egen blogg!