söndag 19 maj 2013

Ett VIKTigt inlägg

Jag har funderat en hel del på det här med kroppsideal och bantning den senaste tiden. Och hur man mår av att se ur som man gör. Att människor mår bäst "normala" matas vi med hela tiden. Vilket jag förstår. Jag är inte dum. Men det är fysiskt. Psykiskt då?

Jag har många vänner och bekanta och som bloggare utvidgas världen lite till. Nu inför sommaren handlar väldigt mycket inlägg om att gå ner i vikt, ännu mer än under resten av året. På det ena eller det andra sättet. Det är pulverdieter, det är bokstavsdieter, viktväktarna och så vidare. Väldigt många i omgivningen har sista åren gjort en gastric by pass-operation med. Jag säger inget negativt om operationerna, absolut inte, det får mig bara att fundera kring vikten! Det är också en del träning, både vardagsmotion och såna som hårdtränar.

Jag har inga problem med att följa en persons resa från extremt stor till "normal". Det är inte alls det jag menar. Det jag reagerar mest på är alla dessa människor som faktiskt ser fullt normala ut som envisas med att banta jag reagerar på. Och ja, det är bantning när man gör det en period för att sen gå tillbaka till sina vanliga vanor.
 
Vad händer då med våra kroppsideal? När människor som har normala BMI tränar för fullt, äter soppdieter eller följer en bokstavsdiet och delar med sig av det hela tiden. Vad händer då? Vilket budskap sprider vi i denna viktnojiga värld? Smalast vinner?

Hur många vet med sig att man har vänner eller följare som kan vara i den där känsliga åldern när det folk i omgivningen säger och/eller gör spelar en stor roll? Om en 23-årig nybliven småbarnsmamma väljer att hela tiden tjata på om hur tjock hon är och hur hon ska jobba bort gravidkilona, trots att hon precis fött barn och faktiskt inte har mer än nåt kilos övervikt, vad delar hon med sig av för ideal då? Eller när mamman som redan har stora barn och ser fullt normal ut väljer att äta en pulvershake till lunch, vad delar hon med sig av för ideal? Vilken press sätter det på människorna i omgivningen?

Är man en hemsk människa om man är tjock? Handlar det bara om hälsan när kilona ska bort? Är en tjock person mindre värd än en smal? Varför är det så viktigt att vara smal? Duger man inte lika bra med överviktskilon?

Alla ni som känner mig eller följer min blogg vet att jag inte är den där "normalviktiga" personen. Snarare tvärtom. Mitt BMI ligger idag på 37,9 idag. Då väger jag 90kg till mina 154cm. Enligt sidan jag tittade på ska jag gå ner 30,7kg för att hamna på normalvikt. På den övre kurvan. Alltså ska jag nog ner ännu mer... Så minst en tredjedel av min kropp ska bort för att jag ska räknas som "normal". Kommer pressen på mig om hur jag ser ut att minska då? 

Är det vettigt att vi hela tiden lägger så stor vikt på hur vi och andra ser ut och väger?
Om jag mår bra och trivs med min kropp, ska jag inte få må så då? Vem bestämmer att jag inte får må bra med övervikt?

Självklart förstår jag att kroppen mår dåligt av att väga för mycket. Jag är som sagt inte dum. Men samtidigt, om jag mår bra som jag är, är det upp till alla andra då att påpeka att jag är tjock, att jag äter fel, att jag inte ska äta socker osv...
Och om man nu anser sig behöva påpeka sånt till sina vänner, vad är syftet? Om man hela tiden säger till någon att den är tjock, även om det är med andra ord, kommer personen då må bättre?

Själv känner jag mig tjock när någon säger det. Och jag känner mig tjock när jag vet att jag kommer få kommentarer om vad jag äter! Jag känner mig inte bara tjock, jag känner mig riktigt fet om jag har en sämre dag. Och ofta tänker jag tankar kring varför jag inte duger som jag är... Och kommer jag att duga den dagen jag är "normal". Kommer jag att duga i mina egna ögon? Då har ju hela jag förändrats? Kommer jag att känna igen mig?

Nån frågade mig hur jag såg på mig själv. Min syn på mig själv är samma nu som i tonåren. Jag är korta tjocka Linda med dom stora tuttarna. Yups, så länge har jag haft den synen på mig själv. Jag ska alltså bryta ett över 20 år långt beteende. Samtidigt som jag har en jäkla press på mig att jag inte duger. Fundera på den...

Ja, jag är tjock. Rent ut av fet. Ja, jag älskar chips och godis. Ja, jag vet att det är fel att trycka i mig en massa onyttigheter. Samtidigt vet jag vad som är nyttigt, jag vet hur min kropp påverkas och ja, jag försöker faktiskt. Även om det kanske inte syns. Men jag är sån jag är. Jag har aldrig nånsin tränat. Jag har ingen aktivitet jag verkligen har fallit för. Det betyder att jag ska skapa helt nya vanor. Samtidigt som andra vanor ska jobbas bort. Det lägger ganska stor press på en individ. Faktiskt!

Jag valde under en period i mitt liv att trösta mig med att handla. Det var min kick i vardagen. Det som fick mig att må bättre. Fast jag mådde sämre av det på samma gång. Det blev en ond cirkel. Idag vet jag att det är så. Det var inte ett hållbart beteende och det var många i min närhet som blev drabbade. Väldigt drabbade, och jag kommer att leva med det under resten av mitt liv.

Idag kan jag få den där kicken av att äta den där jäkla chipspåsen istället. Om det får mig att må bättre mitt i livets kaos, är det så jäkla fel då? Eller är det så mycket viktigare att jag ska vara smal?

Vad vill jag ha sagt med allt det här?
Dels, tänk efter hur ni delar med er av er viktnedgång/bantning. Ni kan vara förebild för någon som tar det på fel sätt, som sätter alldeles för höga eller snedvridna viktkrav på sig själv. Det är inte alltid en viktstörning syns.

Dels vill jag att ni ska komma ihåg att det inte bara handlar om lathet bakom övervikt. Det finns dom som kämpar mot vikten även om det inte syns. Dom kanske behöver en kram hellre än påpekanden om ätandet.
Jag kämpar med att gilla mig själv hela tiden. Det är inte lätt!

12 kommentarer:

  1. Jätte bra och viktigt inlägg.
    Jag som nu är opererad (GBP) har kämpat med min kropp och vikt sedan tidiga tonår, jag har aldrig tyckt att jag duger - inte ens när jag hade en ätstörning och vägde 46 kg tyckte jag att jag dög.
    Och den här operationen har jag INTE gjort för att bli smal, den har jag gjort för att få må bra - för att få mindre ont i min reumatiska kropp, för att slippa ge mina tonårsdöttrar snedvriden syn på vikt (kan tyckas knäppt att jag ser en operation på det sättet, att orka träna och använda kroppen igen. Och jag tycker nog att jag "fått" allt detta nu efter op, mina döttrar säger till mig varje dag att det är så underbart att jag är glad igen...
    Men jag blir fruktansvärt provocerad av normalviktiga och (oftast) väldigt smala människor som "bantar" dricker pulver eller kallar sig själva för tjocka. För ja vad är/var då jag, om dom anser sig tjocka???
    Fy det här med vikt är ett riktigt jobbigt ämne faktiskt! Kram vännen
    Jag tycker om dig precis som du är och du är vacker precis som du är! För att du är du! Glöm inte det <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag känner också att det är ett viktigt ämne. Självklart får vem som helst banta men jag tycker fler borde tänka på vad dom förmedlar samtidigt. Jag förstår att inte alla vill vara tjocka...

      Och du har gjort en otrolig resa! Såg sista bilderna på dig. Stor skillnad. Misstänker dock att du också får höra dom där kommentarerna som kan behöva tänkas på; vad fin du är nu! Vad var man innan då?

      Och tack!!! <3

      Radera
  2. Johanna tegelstam19 maj 2013 kl. 16:55

    Jag skulle aldrig lägga mig i vad någon annan gör med sin kropp, inte dig heller. Du är inte dum, du vet riskerna med övervikt lika mycket som oss andra så vem är jag att springa med pekpinne?

    Jag har 15kg övervikt för att anses som normal. Men eftersom våra kroppar är så olika så uppfattas 15kg inte så mycket på mig på 178cm. Därför kan folk komma med kommentarer när jag försöker tappa min övervikt vilket är jobbigt för mig med! Jag kanske också behöver en kram eller stöttande ord, men får bara höra att jag inte behöver gå ner i vikt, att jag är fin som jag är.

    Men JAG mår inte bra av att vara så stor. Inte alls. Och få måste även jag ha rätten att bestämma över min kropp precis som du har rätt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var absolut inte riktat till dig! Jag vet att du kämpar på med vikten. Och självklart ska även smala personer, oavsett BMI, få må bra. Det jag menar är att man ska tänka på vad man förmedlar. Att visa upp en kropp som ser normalviktig ut och samtidigt berätta att man bantar kan ge tex ungdomar en väldigt snedvriden syn på vad som är "normalt".

      Alla har vi våra upp och ner, och klart alla behöver en kram. Det som stör mig är bara hur bantning visas upp. Och hur man klagar på mig i tid och otid. ;)

      Radera
  3. Va många tankar ditt inlägg väckte hos mig, både på positiva och mindre positiva sätt:)... Just nu och då menar jag just nu känner jag att jag mår vikt mässigt väldans bra.. Men varför ju för jag kan ha storlek s i kläder väger 53 kg till mina 164 cm men de beror ju på diet och ständigt promenerande och precis som du skriver är jag mer värd nu än när jag vägde 62 kg och åt va jag ville?:(.. Kloka ord du delade med dig av ..!! Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför skulle du vara mer värd nu? Värdet sitter inte i vikten!

      Känner igen det där med tanken på storlek. Jag kan använda medium i massor av kläder. Det känns stort för mig. Förra våren vägde jag 10kg mindre och kunde ha toppar i s. Det känns speciellt. Samtidigt undrar jag vad jag ska ha på mig om jag väger 30kg mindre...

      kram

      Radera
  4. Jag jobbar med vikt och att hjälpa folk att gå ner i vikt och jag hatar allt vad bantning och dieter heter. Jag är precis som du kort och då syns och känns vartenda kilo. Jag orkar helt enkelt inte bära på en övervikt och då har jag valt att jobba bort den med hjälp av RÄTT mat. Lätt är det inte, men efter ett tag får man en kick av den "nya" kroppen och att man vet att man lever ett mer hälsosamt liv och får leva längre. Det är det jag försöker förmedla till min kunder, känslan av att ge kroppen det den behöver och den tackar mej genom att må bättre. För första gången i mitt liv kan jag springa 5 km utan att stanna och det är en helt fantastisk känsla, jag som knappt ens sprungit till bussen förut. Alla är vi olika och mår bra av olika saker, vi vet också vad man inte mår bra av men vägen till ett sundare liv måste man välja själv och man måste också hitta motivationen och målet självt. Jag kan ge verktygen, men inte göra jobbet. Ha det bäst!

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mig är inte kosten och verktygen det stora problemet. Jag kan den biten. Det är värre med motivationen. Och jag har ingen "före"bild att titta på heller. Har försökt hitta en men det finns ingen. Det i kombination ihop med att jag faktiskt oftast trivs med mig själv en del av att jag inte får till det...

      Och som jag skrivit ovan, det viktigaste jag ville få fram är just att man ska tänka på hur man visar upp bantning och viktnedgång.

      Radera
  5. Jag har själv varit överviktig och jag har även haft lätta ätstörningar. Jag har erfarenhet av båda och idag är jag tacksam för det på ett sätt samtidigt som jag gärna hade glömt den delen av mitt liv.
    Idag äter jag det jag vill, älskar att träna. Inte för att bli smal utan för att bygga muskler.
    Träningen får mig att slappna av, att släppa på vissa tankar och puscha mig framåt och visa folk att man kan leva ett bra liv utan dieter, bantning.

    Det viktigaste är att man gör det för sin egen skull ochbinte för att man måste pga ett ideal. Då är det bättre att jobba med sin självkänsla. Möter man en person med en bra självkänsla så ser man inte vikten, man ser hut det strålar om personen istället :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag önskar så att jag kunde hitta den där motivationen att träna. Många gånger den sista tiden har jag tänkt att jag ske ge mig ut på iaf en promenad men inte ens det får jag till...

      Och visst är det som du säger, personlighet och självkänsla gör mycket!

      Radera
  6. Svar: Ja de där kommentarerna kommer ibland/ofta "åh vad fin du är nu" jaha och det var jag innan alltså tänker jag då...
    Vissa ord sårar mer än vad folk i allmänhet tror. Och när normalviktiga människor skriver ut att de är feta då blir jag arg och faktiskt ledsen! Vad vill dom med det undrar jag ofta - vill dom ha kommentarer att "nej du som är så fin" eller vad... Provocerande till max är vad det är. Kram vännen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men eller hur! Det är fortfarande samma fina person, bara ett nytt utseende. Och ingen skulle säga så till någon som gått upp i vikt, oavsett orsak...
      Tyvärr blir jag så där dumt trotsig och bara "haha, kolla vad jag äter" när andra suktar efter smalkommentarer...

      Radera

Lämna gärna ett litet avtryck så jag vet att du kikat in.

Jag svarar i första hand på kommentarer här i min egen blogg!

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...