Tankar om att finnas där...

Jag känner mig lyckligt lottad. ♥

Jag har en man som älskar mig och vi har tillsammans fyra underbara barn. Ja, dom är underbara, även när jag gnäller som värst över deras monsterbeteenden. :o)
Jag har några riktigt nära vänner men jag har desto fler vänner utöver dessa nära. Massor med vänner!
Jag har ett jobb och trots en massa trassel så har vi en fungerande ekonomi.
Jag vet hur det är att älska och att älskas. Det är inte alla som får känna det!
Vi har det ganska bra här hemma.

Jag skriver inte det här för att trycka upp det i ansiktet på någon annan, tvärtom! Jag skriver det för att påminna mig själv om att jag har det ganska bra i mitt liv.
Jag har vänner som har förlorat barn, hur ofattbart är inte det!
Jag har vänner som kämpar mot sjukvård för att få rätt, rätt till den hjälp dom ska ha, rätt behandling.
Jag har vänner som kämpar med livet i sig. Och det är inte så lite. Det är ganska stort.

När jag sitter här och känner att jag är lycklig lottad kan jag samtidigt känna mig lite ledsen. För ibland vill jag så gärna hjälpa dessa personer som har det så jobbigt i sina liv. Sudda bort att som är svårt! Självklart finns jag där för dom om dom vill prata eller om jag kan hjälpa till med något! Men ibland känner jag mig otillräcklig. Skulle så gärna vilja kunna göra något mer!!!

Ibland känns det inte tillräckligt att bara finnas där. Att inte kunna göra nåt mer praktiskt! Bara se hur personen mår sämre och sämre. Samtidigt som jag vet att ibland är allt som behövs att man bara finns där...