Vissa dagar är helt klart bättre än andra. Det här är inte en av dom. Idag är en sån dag jag önskar att jag inte hade behövt kliva ur sängen. Hade velat vända mig om och somna om. Förtränga allt. Men det går inte. Kunde inte stjäla till mig några extra timmar. Kände att jag behövde gå på dagens lektioner. Eller jag vill det. Det är intressant. Men jag vill samtidigt va hemma. Moment 22.
Den inre stressen, den som är svårast att göra nåt åt, är den som är värst. Jag försöker verkligen att stressa ner, att göra det jag mår bra av. Det lyckas ändå inte.
Inte blir det bättre av att det, stressen, triggar igång kräkångesten. Kräkfobi känns som fel ord. Det är mer en ångest. Efter några månader utan problem alls registrerar jag hur folk låter och beter sig på tåget. Nån kanske ser extra sjuk ut, sväljer konstigt. Nån hostar och hostar och tänk, hen kanske tänker kräkas. Eller är prasslar nån med en tom påse, är det en kräkpåse?
Jag hör själv hur sjukt det låter. Jag vet att det är sjukt. Men det går inte att stoppa.
Lägg till att det har börjat störa min nattsömn. Somnar jag sent har jag självklart fått för lite sömn. Somnar jag i tid eller tidigt kan jag vakna sjuttioelva gånger. Förra veckan vaknade jag en timme tidigare än klockan flera dagar.
Det känns som jag befinner mig i en spiral som snurrar snabbare och snabbare. Blir smalare och smalare. Inget slut... bara snabbare och snabbare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett litet avtryck så jag vet att du kikat in.
Jag svarar i första hand på kommentarer här i min egen blogg!