Komplikationer

Det kändes som livet hamnade i ett pausläge. Jag gick som i dvala. Ingen energi, ingen ork. Det kröp liksom på. Den energi som fanns gick till barnen, skolan och att kämpa med sjukvården.

Jag är evigt tacksam att jag har vänner som kan det där med hur sår ska eller inte ska se ut. Och att jag själv inte har några problem med att se på sår. Utan dom hade nog min dvala hunnit bli bra mycket sämre...

I förra inlägget, från valborgsmässoafton, mådde jag ganska okej. Och under helgen som följde släppte värken i axlarna. Det vände verkligen. Däremot dök en liten lätt klåda upp under plåstret, i klisterkanten. På tisdagen drog jag loss plåstret i halv panik. Jag var knallröd under och det var som öppna blåsor som vätskade. Plåsterallergi... För att slippa ha så mycket på magen tvättade jag rent och sen tejpade jag bara över själva operationssåret.

Morgonen efter var magen full av vätskade skorpor och operationssåret fullt av genomskinlig, lätt gul vätska. Det är här mina underbara vänner kommer in. Dom sa åt mig att ringa vårdcentralen på en gång, vilket jag gjorde.
Fick komma och träffa distriktssköterskan redan på morgonen. Hon tvättade rent och bytte till ett litet plåster. Och tyckte att det såg helt okej ut. Om jag var väldigt orolig kunde hon kolla på det dagen.

Så på torsdagen fick hon, och en läkare, tittade på såret igen. Det fortsatte att vätska och blev mer och mer. Och vid det här läget kliade halva magen av alla plåster. Fortfarande fick jag inga jättebra svar men läkaren tyckte att jag skulle vända mig tillbaka till avdelningen i Södertälje. Dom skulle ha bättre koll på hur det är okej att såret ser ut efter en operation. Sagt och gjort. Jag ringde upp Södertälje och lyckades få en tid på fredagsmorgonen.

Jag och Malin åkte ner till Södertälje. Dagis hade planeringsdag så hon fick åka på utflykt med mig. ;-)
Läkaren började med att ställa lite frågor och samtala. Bland annat fick jag rätta hobom när han sa att operationen berodde på att dom hade tagit ut en spiral som satt knas. Spiralen togs ut för att den inte behövdes längre. Jag steriliserade mig ju...

Han tittade på såret, klippte stygnen (som skulle lossna av sig själva) och sa sen att det var okej. Jag skulle hålla koll på om det försämrades bara... Jag tror inte besöket tog mer än max en kvart om ens så länge... Jag rekommenderades att bara ha en kompress fastsatt med lite kirurgtejp över såret. Jag upptäckte efteråt att han inte tejpade igen över såret, så rörde jag på mig gjorde kläderna att såret var helt öppet...

På måndagen upptäckte jag rätt vad det var en blåsa bredvid såret. Stor som en halv ärta och riktigt full med vätska. Vid kontroll fanns det flera små blåsor med... Ringde än en gång ner till avdelningen och blev hänvisad till gyn. Hon som svarade där kände inte igen ett förlopp med blåsor och ville att jag skulle åka och visa upp magen samma dag...

Johanna kom över och vi tog bilen den här gången. Det blev besök på vanliga akuten  då gynakuten stängt för dagen. Fem och en halv timme senare hade vi träffat en läkare som var säker på att det inte var en infektion. Penicillin var inte nödvändigt. Dom första infektionsprover kom tillbaka okej. Johanna ställde massor av motfrågor, sånt jag aldrig hade haft en tanke på att säga... Såret topsades för att kolla efter herpes och MRSA. Och så meddelade hon att hon skrev ut penicillinet, eftersom jag verkade vilja ha det. Jag fick själv avgöra om jag skulle hämta ut det samma dag eller vänta till provsvaren kom... I den vevan kunde jag dessutom konstatera att även limmet från kirurgtejpen skapade röda kliande områden. På akuten fick jag ett specialplåster över hela magen (okej då, men det va 10x20cm stort). Det skulle sitta till dagen efter och sen skulle jag lufta... Penicillinet valde jag att avvakta med...

Tisdagen gick. Jag tog bort plåstret. Gick och lade mig utan. Jag vaknade sen på morgonen med en lätt prickig mage... Att sova utan plåster innebar att sårvätskorna spred ut sig på ett större området... Orken var helt i botten, huvudet värkte. Byxorna fastnade i sårvätskorna... Jag fick sjukanmäla mig. Mådde verkligen skit. På eftermiddagen ringde jag för att få svaret på proverna... Det visade sig att såret var fullt av stafylokocker och att penicillinet behövdes. Så läkaren som inte trodde på bakterier hade fel. Det blev till att springa iväg till apoteket på en gång. Men virussvaren hade inte kommit...

I lördags var första dagen jag kände mig pigg när jag vaknade. Som jag hade lite mer energi än jag haft dom sista tre veckorna.

Idag, måndag, är jag än en gång på väg till Södertälje sjukhus. En återbesökstid efter besöket på akuten förra måndagen. Jag ska få svaren på virusproverna med.
Magen är mycket finare än för en vecka sen. Men det är fortfarande klet kvar på ett ställe. Jag har ingen aning om det ska vara så...

Jag kan inte låta bli att fundera på hur långt det hade hunnit gå om jag inte haft vänner som sagt åt mig att ringa läkare. Eller om jag själv inte ens velat se såret. Alla är ju inte som mig. Jag har foton från nästan varje dag. Jag kan visa svart på vitt hur det försämrades. Men om jag inte hade varit sån?! Hur dåligt hade jag hunnit må då?