Sterilisering - så gick det.

I måndags steriliserade jag mig. En rutinoperation. Och man rekommenderas nog inte att ladda med enbart tre timmar sömn innan. Vi hade en deadline natten till måndagen...

Klockan sju skulle jag vara på plats. Svärfar var snäll och körde mig hela vägen till Södertälje. Väl framme fick jag vänta på att kassan skulle öppna innan jag gick upp till avdelningen.

Det skulle fyllas i papper, bland annat om när jag sist åt och drack. Det var fasta från midnatt som gällde. Vilket var lättare än jag trodde. Sen fick jag byta om till den tjusiga operationsklädseln. Vit rock, som egentligen är ganska skön. ;-) Underkläderna är såååå snygga och sköna. Eller inte... knä strumpor som hasade ner hela tiden. Trosor i samma modell som blöjbyxorna som fanns när jag var liten. Hahahah. Ovanpådet en blå pappersrock och hårnät. Jag måste ha varit riktigt snygg. ;-) Och just det. Blå skoskydd på fötterna! Här efter togs ett blodprov. Det var för blodgruppsbestämning (om jag förstod rätt) i fall jag skulle behöva få blod i samband med operationen.

Fick väl vänta ungefär en timme sen. Om jag minns rätt fick jag mina tabletter, Alvedon,  illamåendetablett och nån iprenaktig tablett, vid halv nio. Sen fick jag tassa genom avdelningen, ta hissen i korridoren en trappa upp och sen vänta ännu mer. Här började jag bli lite nervös...

Jag hämtades sen och fick gå in i operationssalen. Upp i en gynliknande stol/brits där benen spändes fast. Det var nog sex, sju personer i rummet. Jag hade lite svårt att lyckas räkna. Det sattes fast elektroder och nål i armen. Dropp kopplades. Jag fick svara på olika frågor och än en gång fick jag säga att jag ville göra operationen. Denna fråga ställdes flera gånger under morgonen. Därefter sattes en mask över ansiktet på mig. Jag skulle andas djupt fem gånger. Andas in var lätt men andas ut va skitsvårt. Därefter sprutades nåt in i armen, det blev suddigt och jag försvann... För att vakna när jag rullades till uppvaket.

Jag hade en skräck för att jag skulle vakna och kräkas och må illa för fullt. Tji fick jag. Hade knappt ont, på en tiogradig skala var det som mest en fyra. Men det fylldes på med morfin (om jag minns rätt) och medel för att mota bort illamående. Jag tror jag hade legat där drygt en halvtimme när det blev dags att kissa. Jag visste att det var nåt som var viktigt att göra inför kommande hemgång. ;-)

Jag tillbringade nog totalt en timme på uppvaket innan jag fick komma upp till en efterlängtad frukost på avdelningen. Minns jag rätt åkte jag upp vid kvart i elva.

Jag tillbringade kommande timmar med att försöka piggna till. Hahaha. Med tre timmar sömn bakom mig. Men jag lyckades inte somna heller.

På eftermiddagen var det fritt fram att gå hem så jag behövde bara vänta in Tony. Strax innan han kom bad jag att dom skulle byta plåstret vid naveln. Det var fullt av blod och hade börjat släppa lite. In på rummet, av med plåstret, torka av och OJ! Japps, det var sköterskans reaktion. Snabbt for hon iväg för att hämta ännu en sköterska medan jag tog en bild. Hahaha. Det visade sig att det inte fanns några stygn i såret. Inte konstigt att det blödde så mycket.

Jag fick lägga mig på en brits och vänta in en läkare som skulle kolla. Även han konstaterade att stygnen saknades. Det framkom inte varför... Men nya stygn behövdes. Dom hämtade utrustning och satte sen en lokalbedövning i naveln. Och som tur var så var det redan bedövat en del så jag slapp känna av sprutan...

Därefter sydde läkaren fyra stygn. Jag befann mig på första parkett. Såg när han sydde. Det var lite coolt. Men samtidigt så sjukt att jag behövde va med om det... Jag hann ta en efterbild med. Dom lämnade mig ensam i rummet kort innan nytt förband sattes på.

Därefter blev det hemgång. Förutom att jag kände mig lite mörbultad mådde jag helt okej. Munnen var snustorr. Det var nog det jobbigaste när jag åkte hem... ;-)

Kvällen tillbringades mestadels i sängen. Jag hade fortfarande inte speciellt ont. Det kom tisdag morgon. Då stramade det i hela magen. Men var ändå helt ok.

Jag fick hjälp att lämna barnen och satt sen ett tag i sängen. Blev till slut rastlös och eftersom jag mådde så pass bra fick det bli lunch uppe i centrum. Jag blev kvar där cirka 1,5 timme då eleverna på grabbarnas skola gjorde en protestaktion (mer om den sen). Rätt vad det var fick jag ont i axeln. Hysteriskt ont. Det var bara att gå hem. Och det var en pina att gå hem.

Jag hade blivit förvarnad att det kunde göra ont upp i axlarna men ingen hade förberett mig på att det skulle göra sååååå ont! Från strax efter lunchtime i tisdags har axlarna till och från värkt. Dessutom har jag inte kunnat sitta som jag vill, än mindre ligga. Hela diafragman har gjort ont. Otroligt ont mellan varven. Djupandning och vetekudde på axlarna fick smärtan att gå ner till slut.

I natt är första natten jag har legat på sidan i sängen. Yeay! Och när jag vaknade gjorde det inte lika ont längre. Men en kort stund efter att jag gått upp kände jag av axlarna igen. Däremot känns inte diafragman lika mycket och magen känns inte lika svullen idag. Så skönt.

Men jag önskar att jag hade fått veta o förväg att det kunde göra så ont i axlarna att jag skulle grina av smärta. Jag har varit hemma hela veckan. Hade inte alls kunnat orka med skolan. Och har haft tur att jag fått hjälp både med att lämna och hämta tjejerna. Annars hade det nog varit värre...

Jag fick höra igår att det tar en vecka innan man går normalt igen... så jag får väl ha nedräkning i helgen. ;-)