Jag vet men kan inte...

Funderar hit, funderar dit... Kroppen värker lite mest överallt. Suget att äta mest hela tiden är en ständig följeslagare. Och det är inte bara sötsaker och snacks. Det gäller allt som kan ätas. Känslan av hunger följer efter många måltider, oavsett om jag äter mycket eller lite...

Jag vet att jag måste gå ner i vikt. Jag väger nästan dubbelt så mycket mot vad rekommendationen är vid min längd. Men det blir ett stressmoment att ha det hängandes över huvudet hela tiden...

Jag älskar att äta! Och jag är dessutom inte jättefan av att träna... Jag skulle kunna välja att hoppa på nån av alla sjuttielva dieter som finns. Risken är bara att jag går upp allt så fort jag väljer att äta som "vanligt" igen. Jag vill inte tillbringa resten av livet med att äta efter en bokstavs- eller sifferkombination. Den sista är dessutom inte ens framtagen för att man ska gå ner i vikt...

Jag skulle kunna operera mig. Gå till en läkare och säga att jag vill det. Och bli beviljad. Så tjock är jag. Men jag vågar inte. Jag har sett för många skräckexempel för det. Plus att en operation inte botar mina tankar...

Jag är tjock. Fet rent ut sagt. Och jag är väldigt medveten om det. Jag misstänker att det mesta sitter i huvudet. Att jag behöver få ordning på mina tankemönster kring det jag stoppar i mig... Det är inte lätt. Och det ska det inte vara. Men jag måste orka ta det steget, orka arbeta med det. Det blir ett moment 22. Orken är minimal, kroppen värker och stressen härjar i mitt liv. Jag orkar inte ta mig an nåt mer just nu. Samtidigt vet jag att jag skulle må bättre av att jobba med vikten och tankarna. Men jag orkar inte just nu. 

Just nu är det en massa annat, än just vikten och ätandet, som påverkar mitt liv. Sånt jag inte kan styra. Det är jobbigt. Och det gör att jag faktiskt inte har energi att lägga på att gå ner i vikt. Inte just nu. Men jag ska. Jag måste.

Jag vet att alla goda råd är goda råd. Men en tung dag känns det mer som påhopp. I alla fall i mitt huvud. Jag är extremt medveten om att jag borde förändra. Men jag kan inte utan rätt hjälp... Och jag har inte hittat rätt ännu...

Varför skriver jag det här? Vet inte. Min blogg, mina tankar... Absolut inte för att nån ska tycka synd om mig! Kanske för att skapa förståelse. För att förklara att jag vet hur man ska göra men inte kan... Kanske snubblar nån annan in som mår likadant och slipper känna sig ensam. För det är lite ensamt ibland på tjockistoppen... ;-)