Var det bara sockret?

På gårdagens löpsedlar från aftonbladet stod det om en kvinna som hade gått ner 110 kg genom att sluta äta socker. Jag hann inte fota löpet men tänkte att jag läser artikeln på nätet. Idag hittar jag den inte. Det får mig att fundera ännu lite mer än jag gjorde igår när jag såg löpen...

Min första spontana tanke är att om man har lyckats gå upp så mycket att man behöver gå ner 110 kg, handlar det då bara om sockret? Och kan det vara så att det kanske inte bara var uteslutandet av sockret som fick kvinnan att gå ner i vikt utan bara så simpelt att hon helt enkelt började äta mindre och på det viset började tappa i vikt. För jag tror inte man lyckas gå upp så mycket bara på grund av socker. Vad hade hänt om hon hade fortsatt äta sötsakerna men tagit bort övriga kosten? Hade det gjort någon skillnad?

När jag har kommit tillbaka till McDonald's efter mina föräldraledigheter har jag gått ner i vikt. Trots att jag åt restaurangens mat till lunch. Varje dag! För mig handlade det om att jag började röra på mig mer, man är ju inte direkt stillasittande i kassan på McDonald´s.

Trots mina 90 kg till mina 155 cm och ett BMI på 38 så tror jag inte att det är socker och sockerberoende som har gjort mig tjock. Det handlar om att jag har ätit mer än jag har gjort av med. Och nä, jag tror inte riktigt på sockerberoende, överlag. För egen del vet jag att jag väljer att äta som tröst. Men också när jag är glad, sur, arg... Visst handlar det till viss del om vad som händer i kroppen när vi äter sött. Men jag tror att det lika mycket har med känslor att göra... En del väljer att shoppa för att pigga upp sig, andra, som jag, väljer att äta. Det handlar om hur vi känner oss just då. Vilken belöning vi ger oss...

Kort sagt, jag tror inte viktproblem är så enkelt att det bara handlar om för mycket socker...