Det är lite upp och ner här... Dels har Malin varit sjuk. Hon åkte på stjärtfluss. Komiskt namn men nog inte lika komiskt för henne.
I nästan två veckor han hon varit röd och med nåt som liknar blåsor i underlivet. Det har nog kliat och svidit med. Det är alltså streptokocker som en hudinfektion i underlivet. Med sig hade den lite feber och en massa sömnbrist med... Som nu behandlas med penicillin.
Lägg till att jag kämpar på mot stressen i livet. Känner mig ofta tokstressad för minsta lilla, tålamodet är minimalt och det är därifrån alla mina migränaktiga huvudvärker kommer.
Under några dagar har detta gjort att jag känt mig på livets botten med ingen annan ork än att bara sitta och stirra i väggen (okej, inte bara i väggen men nästan). Jag är inte van att känna mig så och det tar på orken. Jag kämpar på men det är bitvis tungt.
Att jag väljer att skriva om det är ett sätt att visa för mig själv att jag accepterar livet så här just nu. Att det är okej att må så här. Tar en dag i taget. Steg för steg mot att må bättre.
Bloggen har så många gånger varit en ventil och jag behöver få ventilera lite. Ibland är det skönt att slippa prata direkt med någon och helt ärligt, det värmer och pushar när jag läser mina kommentarer... :-)
Ovanpå allt detta har dessutom Emilia gått in i en ny fas i livet. Ena sekunden ska hon inte bli stor medan hon i nästa tror att hon är lika stor som sina bröder.
Hon känner nog av att jag inte är på topp heller och kombinationen är ganska ohärlig med många, många konflikter. Hon testar alla mina gränser på gott och ont...
Men livet är inte bara skit!!!
Och jag vet att det inte bara är bråk och trots med barnen. Förra helgen fick vi mycket beröm för våra härliga barn! Sånt värmer i det trötta mammahjärtat och ger ju bevis på att vi trots alla bråk hemma faktiskt inte gör helt fel. :-)
Och så har vi lilla Mini, ja Malin är min lilla Mini, som inte är så liten längre. Hon har ett jäkla härligt humör med en bestämd vilja och numera vill hon gärna klä på sig själv och helst slippa åka vagn. Men roligast av allt är att det faktiskt äntligen börjar bubbla en massa ord ur henne! Sakta men säkert är talet verkligen på g nu! Det ska bli så roligt att kunna föra samtal med henne sen. Hon pratar så mycket redan nu som man inte förstår. :-)
Jag förstår precis hur du känner. Jag känner periodvis så med. Orken, motovationen och känslan av tomhet sveper över en. Jag vill fly hemifrån samtidigt som jag bara vill vara hemma och inte gå ut till "alla andra".
SvaraRaderaSamtidigt som min familj är det bästa jag har så kan det bli stundvis det mest påfrestande ;-) Men så är det nog för alla. Fast det är inte alla som är så modiga och vågar berätta det utan håller masken uppe för att visa sig så lyckliga så lyckliga hela tiden.
Du är stark som vågar berätta! Vi vet båda att det går över. Du är stark och trots det dåliga tålamodet så är du en toppenmamma åt dina barn. Starka viljor ger starka barn. Så ser jag det. De ger sig inte i första taget :-)
Stor kram till dig!! <3<3
styrkekramar till dig;)!
SvaraRaderaJag förstår dig precis. Och jag använder också min blogg som en ventilation ibland. Kanske mindre bra som idag när min kära mamma ringde i panik och undrade vad som var fel ;) Men jag behövde pysa ur mig lite frustration över våra hemska morgnar :( Varma Kramar vännen
SvaraRaderaVet hur det är, bloggen blir ju en ventil och mest känner jag själv behov att skriva när saker är jobbigt runt om.
SvaraRaderaSkumt med stjärtflush hehe har aldrig hört talas om, men då har jag lärt mig något nytt idag med ;)