Funderingar på hur folk tänker egentligen...

Jag har en vän, som jag har följt i internets irrande värld under drygt 7 års tid. Dom sista drygt fyra åren har vi följts åt i stort sett dagligen via familjeliv, facebook, forum och bloggar. Jag har haft äran att träffa denna härliga underbara människa!

Hon delar frikostigt med sig av sitt liv och sina barns liv i sin blogg. Hon är en kämpe som har gått igenom så otroligt mycket mer i sitt liv än en annan människa ens kan tänka sig.
När jag första gången kom i kontakt med henne hade hon en söt fyra/fem-åring. Han var hennes liv. Är hennes liv.
Under dom sista fyra åren har hon dessutom hunnit få två söner till. Underbart söta söner.

Hon kämpar med sitt liv, ärrad av sin uppväxt. Helt nyligen har hon meddelat läsarna hela den långa lista med diagnoser hon lever med. Dessutom har yngsta sonen en väldigt sällsynt sjukdom som spelar dom spratt hela tiden... Livet kan inte vara enkelt då.

Men det tar inte slut där. I och med att hon fått sina diagnoser och fått hjälp har hon fått mediciner för att få bukt på tillvaron. Dessa mediciner hjälper henne att känna! Känslor som vi andra tar för givet är hon inte van vid att känna.

Mitt upp i detta blir hon kär! Riktigt bara så där underbart kär! Tyvärr är inte kärleken besvarad. Sorgen är tung, så otroligt tung...
Hon mår dåligt, ångesten är stor.
Vad gör hon? Jo, hon kämpar på - med livet som ensamstående, barnen, skolan... Skriver av sig i sin blogg. (Precis som jag gör nu) Delar med sig av sina tankar och känslor.

Sista dagarna har varit extra tunga och igår åkte småttingarna till pappan medan den äldsta åkte till en kompis. Hon själv har gömt sig hos sin syster. För att orka med livet. För att överleva. Hon valde livet.

Vad händer? Jo, en stor bunt korkade läsare i hennes blogg tycker att hon ska tvångsinläggas, barnen ska bortplaceras och berättar hur hemsk hon, och hennes omgivning, är som inte lyssnar på dom.

På vilket sätt hjälper man en människa som redan ligger med att sparka på den? För det är min åsikt att man gör när man ber folk att ta i från en underbar mamma sina barn. Dom barn som är hennes allt!! Jag fattar bara inte...

Att hennes egen familj och hennes närmaste vänner svarar tillbaka funkar inte det heller. Då heter det att dom stoppar huvudet i sanden och jag vet inte vad...

Idag förvånas jag så otroligt mycket över hur folk kan bete sig! Jag hoppas verkligen inte dom råkar ut för samma sak i sina liv!!

Beckah, om du läser det här så ska du veta att jag tycker att du är en underbar mamma, en underbar person och hade jag fått bestämma hade vi bott nästgårds. En person som du får alltid plats i min vänskapskrets och i mitt hjärta!
Ta hand om dig. En minut i taget. En sekund i taget. Andas. Det är allt som behövs. Resten kan vänta till en annan gång!