En liten operation...

Bilden är tagen för två veckor sedan, när såret var nytt.

Härom helgen kom Malin springandes med blodet rinnandes under foten. Nånstans i vardagsrummet hade hon klivit på något och fått ett litet skärsår. Det var dessutom rött en bit runt såret. Vi plåstrade om det i början men sen skippade hon plåster. Vi tänkte inte så mycket mer på det sen, så som det brukar bli med barnens alla sår. Häromdagen kikade jag på foten och såg att det röda området nu istället var mer svullet. Och i samband med det började Malin säga att det gjorde ont när hon kom upp på morgonen. Men lagom till alla morgonbestyr varit avklarade hade både hon och jag glömt bort det igen.

I morse sa hon igen att det gjorde ont och det syntes att det verkligen gjorde ont. Jag lämnade henne på dagis med löfte från personalen att dom skulle ringa hem henne om det blev värre (jag hade en av veckans två lektioner) och kontaktade sen vårdcentralen. Vi fick en tid klockan två och gick dit. Då visade inte Malin att det gjorde ont alls, utan skuttade fram så snällt bredvid mig.

Läkaren fick klämma och känna utan att Malin sa något även om hon ryckte till mellan varven. Misstanke om att det sitter något i foten gjorde att vi blev skickade till röntgen för att kontrollera för att sen ta oss vidare till Astrid Lindgrens barnsjukhus imorgon. Röntgen visade på ett ca 2 mm stort föremål av glasliknande karaktär.

Så i morgon åker vi iväg, jag och Malin. Hon ska få nån lätt sövning (säger man så?!) så att dom kan öppna upp foten och ta ut det som sitter där inne och irriterar. I skrivande stund tror jag att det är jag som lider mest. Jag har inga problem att springa hos läkaren med barnen, se när dom tar blodprover och liknande. Men det här är en helt ny situation... Det känns lite läskigt. Mycket läskigt!